Skogens faror
Ibland är vildmarken inte långt borta. Och det är inte bara sniglar som trivs i faggorna. Det visade sig med all önskvärd tydlighet under fredagens tilltänkta skritt-tur.
Planen var ju, som ni kanske minns, att släppa Akilles på bete under fredagen. Tyvärr så hann inte markägaren färdigställa hagen innan helgen, så det får skjutas på litegrann. Fast då löpsedlarna basunerar ut att "Norrland skall drabbas av åsk- och regnoväder i helgen" så kanske det var lika bra? Och dessutom, eftersom det bara är 3 hästar i stallet nu och en av dem ska iväg och tävla, så hade det blivit bekymmersamt ifall Akilles också försvunnit. För det går ju inte att lämna en stackare ensam. Inget ont som inte har något gott med sig, alltså.
Så, fredag kväll bestämde matte sig för att ta en skrittrunda i skogen. Det var rätt soligt och skönt, och eftersom Akilles nyligen blivit barfota så kändes det som ett perfekt upplägg. Samma väg som i onsdags, var tanken. Akilles tittade lite extra noggrannt på stället där cykeln låg sist, men traskade på när han såg att kusten var klar. Men inte långt senare känner matte hur Akilles spänner sig, och hinner precis tänka "är det en älg?" innan hon ser något mörkt springa bakom lövverken kanske 20 meter framför. Det var definitivt ingen människa, och ingen hund. Antingen var det en mycket mörk och kraftig fjolårskalv. Eller, en björn. Varesig matte eller Akilles kände någon lust att undersöka saken närmare, utan vände om och skyndade tillbaka samma väg. Akilles trumpetade så att det ekade mellan träden, och matte såg sig konstant över axel för att se så att inte älg-björnen förföljde. För att inte promenaden skulle vara så kort, och för att lugna ner A, så styrde matte bort bort byavägen.
Vad det än var så var det av en helt annan kaliber än någon annan fara Akilles stött på tidigare. Normalt sett så har han lugnat ner sig inom en minut efter faran är över, men denna gång så varvade han inte ner helt förrän han åter igen var hemma och fick gå ut och beta runt stallet. Han utförde en blandning av powerwalk och taktade hela vägen, om än det förstås blev liiiite bättre. Det som känns skönt i det hela är att Akilles ändå lyssnar på matte, även i kritiskt läge. Det är inte "rädda sig den som räddas kan" - vilket hade kunnat vara väldigt otrevligt. Vem vill bli avkastad mitt framför en arg älg-björn?
Snigelbekymret fortsätter för övrigt. Efter två kraschade sniglar önskar matte undvika en "tredje gången gillt". Så fredagens vattenfyllande kan närmast liknas vid en balettuppvisning. Matte måste ta sig över en plätt gräs, och upp för en liten kulle kantad av brännässlor för att slå på vattnet. Och sniglarna ligger överallt. Så för att inte trampa på en snigel måste matte alltså göra spagathopp mellan snigelfria ytor.
Mattes moster bor i Norge, där sniglarna heter snejler och är ungefär 10 gånger större än de nord-Norrländska. Efter en veckas skuttade mellan snejler i Norge frågade moster uppgivet "- Hur orkar du?". Lätt, tycker matte. Hellre hoppa än mosa.
Planen var ju, som ni kanske minns, att släppa Akilles på bete under fredagen. Tyvärr så hann inte markägaren färdigställa hagen innan helgen, så det får skjutas på litegrann. Fast då löpsedlarna basunerar ut att "Norrland skall drabbas av åsk- och regnoväder i helgen" så kanske det var lika bra? Och dessutom, eftersom det bara är 3 hästar i stallet nu och en av dem ska iväg och tävla, så hade det blivit bekymmersamt ifall Akilles också försvunnit. För det går ju inte att lämna en stackare ensam. Inget ont som inte har något gott med sig, alltså.
Så, fredag kväll bestämde matte sig för att ta en skrittrunda i skogen. Det var rätt soligt och skönt, och eftersom Akilles nyligen blivit barfota så kändes det som ett perfekt upplägg. Samma väg som i onsdags, var tanken. Akilles tittade lite extra noggrannt på stället där cykeln låg sist, men traskade på när han såg att kusten var klar. Men inte långt senare känner matte hur Akilles spänner sig, och hinner precis tänka "är det en älg?" innan hon ser något mörkt springa bakom lövverken kanske 20 meter framför. Det var definitivt ingen människa, och ingen hund. Antingen var det en mycket mörk och kraftig fjolårskalv. Eller, en björn. Varesig matte eller Akilles kände någon lust att undersöka saken närmare, utan vände om och skyndade tillbaka samma väg. Akilles trumpetade så att det ekade mellan träden, och matte såg sig konstant över axel för att se så att inte älg-björnen förföljde. För att inte promenaden skulle vara så kort, och för att lugna ner A, så styrde matte bort bort byavägen.
Vad det än var så var det av en helt annan kaliber än någon annan fara Akilles stött på tidigare. Normalt sett så har han lugnat ner sig inom en minut efter faran är över, men denna gång så varvade han inte ner helt förrän han åter igen var hemma och fick gå ut och beta runt stallet. Han utförde en blandning av powerwalk och taktade hela vägen, om än det förstås blev liiiite bättre. Det som känns skönt i det hela är att Akilles ändå lyssnar på matte, även i kritiskt läge. Det är inte "rädda sig den som räddas kan" - vilket hade kunnat vara väldigt otrevligt. Vem vill bli avkastad mitt framför en arg älg-björn?
Snigelbekymret fortsätter för övrigt. Efter två kraschade sniglar önskar matte undvika en "tredje gången gillt". Så fredagens vattenfyllande kan närmast liknas vid en balettuppvisning. Matte måste ta sig över en plätt gräs, och upp för en liten kulle kantad av brännässlor för att slå på vattnet. Och sniglarna ligger överallt. Så för att inte trampa på en snigel måste matte alltså göra spagathopp mellan snigelfria ytor.
Mattes moster bor i Norge, där sniglarna heter snejler och är ungefär 10 gånger större än de nord-Norrländska. Efter en veckas skuttade mellan snejler i Norge frågade moster uppgivet "- Hur orkar du?". Lätt, tycker matte. Hellre hoppa än mosa.
Kommentarer
Trackback
