akillesafpan

Hösten har all potential att vara underbar. Härlig luft. Härliga färger. Härligt höstmode. Men det finns ett problem, som kan förstöra även den bästa av ridturer. Jägare.

Egentligen är väl hela perioden september - november bara att skrota, på grund av dessa högljudda och livsfarliga fanskap. Matte klär på sig reflexvästen och sjuger egenkomponerade visor för Akilles så att alla jägare ska varnas. Men inte är det någon garanti. Och tänk om matte, gud förbjude, skulle drutta av. Då är Akilles mer eller mindre lovligt villebråd. Han har nog lik älgfärg för att en halvblind och skjutgalen jägare ska ta honom för bytesdjur. Hon är säkrad gamla Bettan, jo tjena. Ett exempel på hur hästar är villebråd uppenbarade sig för några dagar sedan, när det nya stoet tog sig lös vid uppsittning och sprang ut på motorvägen (ve och fasa!). Tror ni bilarna tänkte att "hmm, en sadlad häst utan ryttare. Här kan det nog vara läge att stanna". Näe då. De stressade bilisterna hade träget föst henne längre och längre bort från stallet. Det är ju dessutom vägräcken, så häststackarn kunde väl inte mycket annat göra. 

Dagens uteritt gick väl helt okej ändå. Två skott hördes, mycket möjligt att det var änderna som flög över matte och Akilles som senare blev måltavlor. En viss Akilles-jakt förekom faktiskt, för på hemvägen hakade en joggare och en cyklist på. Och inte gick det att skaka dem av sig, trots frisk trav och en del galopp. Men hellre jagad av joggare.

Gissa vem som hade grimman käckt på svaj?