akillesafpan

Nu väntar vi på sommar och bättre underlag. Hemskt i hagen, där hästarna konsekvent håller sig till samma stigar med följd att de är hårdpackade och hovarna slår igenom. Hemskt efter vägarna, där bara (ojämn) asfalt finns att tillgå. Och hemskt på banan en stund till, men nu är den - äntligen! - skottad och ska nog snart tina och torka.

Det är lite svårt att göra något "ordentligt" på ovan nämnda underlag, till mattes stora frustration. Hon vill ju passa på att hålla igång medan tid fortfarande finns, eftersom det bara är 10 veckor kvar till bäbisen beräknas komma. Men det är bara att hålla god min och göra vad som går: skritt och lite småtrav efter vägarna, skritt/småtrav/kanske en liten kort galopp på banan. Lördag såg Akilles nästan liiiite ojämn ut på banan, men det var omöjligt att säga om det var underlaget på banan eller om han kanske vrickat sig lite på det förskräckliga underlaget i hagen. Förhoppningsvis är det det tidigare alternativet. På asfalt var en eventuell ojämnhet så liten att den lika gärna kan ha varit inbillning, men uppsikt hålls. 

Just nu står hästarna nakna och myser i solen. Operation hagmockning har inletts, det blir inte fräscht efter stigarna de vandrar, och därmed också bajsar, på. Det positiva är att bajsspridningen blir minimal vilket gör att matte åtminstone slipper gå runt i hela hagen och mocka.

Herrarna har en rad egenheter. Akilles till exempel ska undersöka precis allt med munnen. Går det att bita i? Smakar det gott? Spelar ingen roll om det är en äcklig hög med gammalt spån som tinat fram utanför stalldörren eller en metallstolpe i minus 20 grader. Hans mat-och-sovklocka är väl utpräglad, och när han kommer in från hagen börjar han oftast gäspa, bäddar och lägger sig ned för en siesta. Han har två lägen: Flygande Drake eller Tjuren Ferdinand, och växlar allt som oftast mellan något av dessa lägen - sällan något mellanting. Han är också den enda häst som matte hört hjärtat slå på utan stetoskop, blir han rädd för något så står han paralyserad med hjärtslag så starka att de inte bara hörs på håll utan även skakar hela honom.

Mihloo har lärt sig att det går fint att vara kaxig med ett galler emellan. I hagen är han undergiven och lydig gentemot A, men inne i stallet räds han inte att försöka bita honom i nosen med bakåtstrukna öron om tillfälle ges. Mihloo är livrädd för de två 30-skyltarna i byn, och verkar övertygad om att de är en manifestation av döden. Andra hastighetsbegränsningar har han däremot inga problem med. M är dessutom livrädd för statisk elektricitet, och väl medveten om vilka täcken som kan ge respektive inte ger stötar. Mihloos ätprocess är omständig och nästintill tvångsmässig och går ungefär till på följande vis: 1. Ta en tugga hö. 2. Doppa i vattenhinken. 3. Tugga med öppen mun så att det stänker vatten över stora delar av boxen. 4. Upprepa. Mihloo har dessutom, vad som verkar vara, en skrynklig gubbtunga. Se själva på hans saltsten, även om ljuset inte var till mattes fördel vid fototillfället:



Som tillägg till ätprocessen kan nämnas att saltstenen ska slickas på när det finns mycket halvtuggat hö i munnen, så att den blir läckert fläckad av matrester. Lägg också märke till urgröpningen i stenens ovansida, som måste vara ett resultat av en ytterst märklig tungföring.