akillesafpan

Vad är det med ungar, egentligen? Opålitliga små rackare som rör sig oförutsägbart, och små nog att gömma sig bakom det mesta är de också. För att inte tala om att de finns i nästan varje hem.

Lördag, snö. Matte tycker att hästar borde ha en något större slutledningsförmåga än vad de faktiskt verkar ha. "Hmm, det snöar i min hage, så det är inte alldeles otänkbart att det även snöat på andra sidan stallet - och kanske rent av i den närmaste omgivningen". Men nejdå, för Akilles var det såklart väldigt läskigt och omvälvande att bege sig ut på ridtur i det snöiga landskapet. Det blev en tur kring den gamla favoritrundan, som inte är fullt så favorit-ig vintertid.

Och faror möttes, ska ni veta. Både synliga och osynliga. Efter halva turen blev nog Akilles trött på att stirra och skygga varannan meter, och skrittade lugnt och avslappnat. Det gick tyvärr inte att göra så mycket mer än att skritta och trava i sakta tempo, för snöstyltorna var inte nådiga. Och lägg till en ler-och-snöslaskig väg så har ni en Akilles på hal is. En stilla notering, är att den stooora traktorn och lastbilen som möttes på en smal väg var inte alls farliga, men däremot den mörka fläcken i diket..

Påväg hem så kom den gamla fienden springandes. "Får jag KLAPPAA HÄSTEEEN?!". Vad tusan, för andra gången - nej, den här hästen tycker inte om barn!..  Det allmänna hästvettet är så icke-existerande att man kan bli gråtfärdig. Matte kan tycka, att även om man som förälder inte vet det minsta om hur en häst fungerar så borde väl någon avkommebevarande drift kicka in när en stor och tung varelse med fyra hårda hovar struttar förbi? Någonting som får en att hejda lilla avkomman från att springa ut mot vägen, rakt i den stora tunga hårdhovade varelsens väg? Men nej. Och det visar sig om och om igen. Som i somras på mattes jobb, när matte kör ena nordsvensken i (en förvisso lugn) trav efter vägen och en unge springer rakt ut framför hästen. Emedan föräldrarna oengagerat tittar på, utan att reagera. Bara tur att mattes cyniska sida var beredd på detta, så att hon hann tvärbromsa stackars hästen en hårsmån från ungen. Hade föräldrarna varit lika oengagerade om det var en bil som färdades efter vägen..?   

Söndag blev det tömkörning, vid detta laget hade den mesta snön regnat bort. Rakt bett och travcavaletti med varannan bom upphöjd. Mycket lugn och duktig häst, som även gjorde godkända skänkelvikningar i traven (om än öppnorna efter långsidan är lättare, i skänkelvikningarna kan det ibland bli lite fallande ut mot spåret).

En sen måndagskväll blev det. Ursprungligen hade matte tänkt rida lite dressyr, men det fick bli en rastning på lina eftersom husse var med och hjälpte till i den sena timman. Till en början kutade Akilles som en furie med svanhals och svansen rätt upp. De trumpetande ljuden ur näsan ska vi inte ens gå in på. Efter ett tag lugnade det faktiskt ner sig, men han kan vara så fånig när han sprätter omkring. Och en annan sak som är som vanligt, är att han sträcker ut tungan mot husse. Vad kan detta bero på?! Jämt när husse borstar och snackar med honom så viftar han på tungan. Wierd.