akillesafpan

Nu! Äntligen tid för lite bloggande. Värmen har hållit i sig - helt otroligt. Idag, tisdag, var det åtminstone lite disigt på himelen och fläktade skönt. Uterittsväder!

Men först en liten notis om gårdagen. Då var det tömkörning på ridbanan, övergångar och cavaletti. Mycket duktig Akilles, som förvisso drog några brallningar i galoppfattningarna men jobbade fint däremellan.

Matte läste ett tips om att svampa av hästen med lite jodopax i vattnet som bot mot flygarna. Det verkar råda skilda meningar om jodopaxens verkan; vissa menar att det avskräcker flygfän, andra att den mildrar bett och klåda genom sin antiseptiska verkan. Skilda meningar råder det också om huruvida femårsåldern för hästar ska kallas för "spökåldern". Spöken eller ej, Akilles verkar iallafall vara i testartagen. Vid var och varannan fara ska han nu stanna och svamla. Vid döfjantiga saker dessutom, som en parkerad bil på "fel" ställe eller rundbalarna han gått förbi massvis med gånger. 

En tur runt favoritrundan blev det idag, och Akilles var omväxlande världens finaste och världens fjantigaste. Nåväl, det viktiga är att han faktiskt går att få förbi farorna, om än det blev i fläng-galopp en gång då det plötsligt flög upp en fågel just vid läskiga rundbalen. Att Akilles har kommandot "ptroooo" väl inlärt visade det sig då det inte tog så många meter innan han avbröt sin flänggalopp. Bättre fly än illa fäkta, är ett av Akilles motton. Men sånahär perioder ska väl komma i den här åldern. Starkare/bättre balans/bättre kondition = dax  att testa vad man måste göra och kan slippa göra. Visuellt konfirmerade älg-björnar är skäl att vända om, men annars vägrar matte i sten. Det gick annars bara bra, Akilles är häftig att rida när han har den där bjudningen och aktionen som kommer gratis ute. På minussidan var slutet av rundan, där det var lä i skogen och en brems-mobb väntade. Till sist satt matte av och promenerade sista biten och smockade bremsar som satte sig på Akilles - åtminstone 20 st gick hädan men det är, som man säger, blott ett piss i havet.

Jodopaxlösningen, så. Mot brems hjälper den då inte. När matte svampade Akilles efter turen kom en bremsj*vel och satte sig på det nysvampade. Sen känns inte jodopaxlösning, hur svag den än är, som något att använda kontinuerligt eller i tid och otid - men det var värt ett försök. Å andra sidan, vilka preparat känns egentligen okej? Många flugmedel är märkta med bekämpningsklass, ska hållas borta från vattendrag, och skyddshandskar ska användas vid applicering. Hur kul är det? Den som har ett redigt, sunt och häst/miljövänligt recept att rekommendera: hör av er. Svag grönsåpelösning blir nästa test, vilket tydligen ska vara milt och lätt antiseptiskt.

Over and out!

Värmeböljan fortsätter. Helt rätt, eftersom det är sommar - ska det vara, så ska det vara. Men värmen tar på krafterna också, varken matte eller Akilles har orkat göra speciellt många kilometer i timmen idag..

Matte åkte ut till stallet på fredagsförmiddagen. Hästarna stod och vilade i skuggan. Planen för dagen var en tömkörningstur ut, med några minuters uppföljning på banan efteråt. Det första infriades, men inte det andra. Det var alldeles för varmt!

Turen gick genom byn, som verkar ha blivit Europaväg för traktorer. Minst tre stycken hann passera, med stora utgödslingsanorningar påkopplade. Ett annat spännande möte var med en liten flicka som kom springandes och ropade "får jag klappa hästen..?!". Nejdu, det får du inte tänkte matte irriterat men gav en hyffsat pedagogisk förklaring om att Akilles inte är någon barnhäst så då kunde hon bli trampad och göra illa sig. Änglahästens mamma var en riktig barnhäst, hon stod snällt med hängande underläpp och lät sig beundras av alla och envar. Akilles däremot, irriterad av flygande fanskap, har lite mindre koll på de små. Han skulle knappast vara elak med flit, men han skulle heller inte ta hänsyn till att det stod en tre äpplen hög människa framför honom när en hungrig brems bet honom på bogen.

Sen är det något med barn i allmänhet.. En av de läskigaste saker Akilles varit med om var när han mötte en liten unge i röd overall (en smådjävul, trodde Akilles bestämt). Ungen skrek och grinade i rädsla för Akilles, och Akilles skrek och grinade fast på "hästvis" i rädsla för ungen. Så knasigt det kan bli.


  

När matte kom till stallet så stod Akilles och sov i hagen, och vaknade inte förrän matte ropade. En för vädret mer lämplig aktivitet, en skrittur i skogen, stod på agendan denna torsdag. Vore det inte för att ett stort och ettrigt gäng flygfän snabbt slog följe så vore dagens tur en 10-poängare.

Vad fungerar egentligen mot mygg och annat fanskap?! Akilles är Switchad med både sånt man "häller på" och i sprayform, men ändå är de där och mumsar. Efter ridturen var Akilles mer eller mindre svart av blodsugare på bogen och mellan frambenen. Matte får prova köpa beckolja på jobbet och se om det hjälper bättre.

Hur som helst, så skrittades det idag efter samma väg som älg-björnen sist sågs. Det var älg-björnfritt idag, och alldeles lagom temperatur mellan träden. Riktigt skönt att bara skritta på halvlånga tyglar.

Vad gäller sniglarna så finns de kvar i oförminskad kvantitet, för er som undrar. En av Akilles hinkar har stått utanför stallet och är numera övertäckt av ett gäng i olika storlekar. När Akilles efter ridpasset släpptes för att beta runt hagarna så såg matte 2 sniglar nere i gräset utan att ens anstränga sig. Kanske det går att sälja sniglar i lösvikt?

Det vore inte helt fel med betesgång nu, mån tro när det ska bli av då.. En liten bild från förra sommarens bete kommer här:

Perkele, vilken varm onsdag! Matte väntade till kvällen med att åka ut till stallet i förhoppning om att det skulle bli lite svalare, men temperaturen bara fortsatte stiga. Nu har matte iallafall lite ledighet, ända fram till lördag. Skönt!

Egentligen ska man nog inte rida sånahär varma dagar. Eller, åtminstone inte på ridbanan där solen gassar. Men matte fick åter igen för sig knäppa idéer och tänkte "gud så härligt att svettas med lite dressyr!". Härligt, jo just det. Åter igen hade matte förirrat sig från verkligheten och förträngt att det är fruktansvärt jobbigt att dressyra i hettan. Akilles var loj och seg av värmen, matte likaså. Tanken var att jobba med övergångar, men vi hästmänniskor vet ju att det är svårt att få till bra övergångar utan bra bjudning. Efter en halvtimma fick det vara nog, då var båda två blöta i svett.  

Nog är det skönt med sommar och sol, men ibland vore en tidsmaskin som tog en till iskalla temperaturer bara för några minuter inte helt fel! En kylig vinterdag:



Eftersom matte haft underbar ledighet har hon varit på Lantmanna och köpt en ny saltsten till Akilles, en kubformad stor sten, ni vet. Den tyckte han var jättesmaskig, och stod lääänge och slickade på den. Det behövs säkert lite extra salt efter att ha svettats.

Dagens ridtur visade ett strålande exempel på mattes.. anpassningsbarhet.. under en uteritt där ett gäng älg-björnar lurade i skogen tillsammans med lastbilar och mountainbikecyklare. 

Under måndagen hann matte ändra planen ett antal gånger - vilket är en regel snarare än ett undantag. Först var planen att rida ut. Efter en sen middag och med trötta ögon övervägde matte starkt att låta Akilles vila. Men det kändes inte riktigt bra, så nästa idé var en skrittur ut efter vägen. Inte långt in på denna skrittur så kände matte att nääe, vi jobbar nog travövergångar. Tror ni att det slutade med detta? Nejdå, summan av ridturen blev en lång skogsrunda kring favoritslingan (som blivit fri från skogsmaskiner, tjohoo!), bestående av såväl "ryggmuskelbyggning" i rund och framåt trav, klättring samt galopp i en inbjudande uppförsbacke. Så ett ordentligt pass blev det, alltså. Matte har sagt det förr och säger det igen, väl i sadeln blåser tröttheten ofta bort. Den har dock kommit tillbaka, vid det här laget, så sängen lockar.

Vad vore väl en tur utan lite action? Inte långt hemifrån stannade Akilles ett par gånger, stirrade in i skogen, och ville gå hemåt. Antagligen lurade väl fler älg-björnar i skogens djup. Efter galoppen kom en lastbil farandes på den smala skogsvägen, tack och lov så var lyckan ännu en gång framme i form av en sidoväg. Efter en lång klättring upp på berget börjar Akilles trippa lite, när matte tittar bak så sitter där en farbror i gul reflexväst på en mountainbike, sådär en 2 meter bakom Akilles svans. Konstigt nog var farbrorn och lastbilen minst läskiga, vilket gör att matte misstänker att faran som lurar i skogen är en mycket faslig sådan..

 

Så, alla som väntat på ett blogginlägg - äntligen! Matte har jobbat och haft fullt upp med övriga livet, så bloggen har fått stå tillbaka i några dagar. Men ljuset syns i slutet av arbetstunneln, tack och lov.

Mattes jobb är extremt välbesökt under midsommaraftnarna. I fjol, när det regnade, så räknades 3000 besökare. I år viskas det om rekord, så matte gissar på minst 5-6000 människor. Och människors dumhet upphör aldrig att förvåna varesig matte eller hennes två kollegor som höll i hästskjutsen. Det finns en allmänt utbredd syn där hästar ses som maskiner som, enligt vissa människor, ska kunna dra runt lass med människor i evinnerlighet. Dessa människor tycks också tro att hästskjuts är en rättighet istället för en möjlighet. Vi ska inte gräva ner oss i detta, eftersom det är Akilles blogg. Vi nöjer oss med att konstatera att detta midsommarfirande innebär att matte fortfarande är ganska matt. Men nu är det bara 2 dagar kvar till ledighet, skönt.
 
Idag, söndag, blev det tömkörning på ridbanan. Det stod lite hinder på banan som tjänade ypperligt som hållpunkter och portar. Matte tänker ofta att hon borde ställa ut lite hinderstöd eller sockerbitar för att jobba på noggranna vägar, så det passade strålande. Det gick att köra slalom och andra krumelurer, nyttigt. Dessutom fick Akilles gå över lite cavaletti, det är alltid kul. Akilles skötte sig bara bra, och fick beta lite runt ridbanan efteråt. Gräsmonster.

Så snart ridbanan är sladdad har matte och Stallägarinnan Jr. kanske tänkt löshoppa hästarna, det var länge sedan. Här får ni en bild från Akilles första löshoppning i Umeå, den dåliga kvaliteten beror på att den är utklippt från en film. 

 

En kort sammanfattning av onsdagens dagens aktiviteter kommer här, eftersom matte längtar efter att få snutta kudde. Det som är lite deprimerande är att det är sex 11-timmarsdagar kvar innan ledighet. Tur matte får lön för mödan..

En tömkörningstur stod på schemat under onsdagen. Matte, som kört två nordisar på jobbet varav den ena gjorde sitt bästa för att rycka mattes armar en decimeter längre, tyckte att det var skönt att nu köra Akilles - även om han var på alerten och hoppeskuttade lite. En ny väg som sett lovande ut testades, men var tyvärr en återvändsgränd den med. Det går rykten om finfina skogsvägar på andra sidan motorvägen, men var är dom då..?!

En hel del miljöträning blev det, inte helt ovanligt som ni kanske har märkt. Färden gick dels efter en väg som går parallellt med motorvägen, och där är det ganska tung trafik. Lagom avstånd för att vara säkert, fast nära nog för att trafikträna. Ett annat spännande möte var med en traktor, som hade en slåtterkross påkopplad. Ekipaget var lika brett som vägen, men som tur var så fanns en infart att gå in på. Akilles måste ha fått flyktbeteendet om bakhoven, för om än han var rädd för ekipaget så sprätte han mot det, inte från. Och sen ville han gå efter slåtterkrossen. Knasboll.

På håll sågs ett gäng hästar beta, på den äng som det från början var tänkt att Akilles skulle gå. Då kändes det lite extra bittert att betet på nya ängen skjutits upp.. Här kommer iallafall en betesbild från i fjol. Någon som hittar Akilles på bilden?



Snigeluppdatering. Eftersom solen sken så var färre sniglar än vanligt ute och slemmade. Matte gjorde dock ett stickprov och kontrollerade en ca 20x20 cm stor gräsyta. Åtta sniglar låg det där. Nu för tiden tycker sig matte höra snigelkrasch under skorna till och med inne i stallet. Kan detta vara en snigelkonspiration, med mål att driva matte till vansinne?

Jahaja. Nu ska det tas en skörd från betesängen så betesgången blir förskjuten ytterligare. Känns rätt motigt, speciellt då matte just nu jobbar 11,5-timmarsdagar. En något trött matte försöker alltså samla tankarna kring dagens blogginlägg.

Nåväl, det viktigaste av allt är att Akilles får beta, om det blir nu eller om ett par veckor var väl mindre viktigt. Men nog känns det ganska tråkigt, att det bara skjuts på tiden gång på gång.

Matte jobbar, som vissa av er kanske vet, som djurskötare i sommar. Det innebär just nu lååånga dagar där halvtama kvigor ska tämjas och burdusa nordsvenskar bemästras. Men även om det, efter en lång arbetsdag följd av en hastigt inmundigad middag, kan kännas tungt att ta sig ut till stallet så är det aldrig tungt att vara där. Nä, det är snarare väldigt skönt att handskas med sin alldeles egna - och i skenet av de andra vildbattingarna, dessutom mycket väluppfostrade - häst. Så tröttheten till trots blev det ett ridpass under tisdagen.

Passet i fråga gick av stapeln på ridbanan, och inleddes med ridvägar på lång tygel för vikthjälperna. Det fattar Akilles ypperligt, bara matte sitter rätt så går han dit han ska likt en snäll ridskoleponny. Därefter jobbades ridvägar och rakriktning för främst yttertygel. Akilles tar oftast ett fint stöd på yttertygeln men ibland får han för sig att det är en vändande hjälp. Så ni ser, matte hade faktiskt en plan i den inledande fasen av ridpasset såväl som i sin rubriksättning av dagens bloggkapitel! - Att få Akilles lydig och uppmärksam för sitsen för att därefter följa sits istället för tygel. (I mattes trötta ögon låter förklaringen glasklar, men hon är å andra sidan i nattmössan..)

Det gick helt okej, alla eventuella missar får matte ta på sig. Varken mattes huvud eller kropp reagerade särskilt snabbt eller effektivt, så med en mer allert ryttare i sadeln hade det antagligen gått ännu bättre. Konstateras kan, i alla fall, att det är himla roligt att rida in sin häst. För det är en härlig känsla, när man faktiskt kan börja rida, och ser resultaten.

Innan kvällen är över måste matte ner i tvättstugan, dessutom. Ack och suck, ska det verkligen vara nödvändigt med rena kläder?

Natti natti!

Söndagen var en såndär dag som det knappast kommer talas om i historieböckerna. Iallafall inte i Mattes och Akilles historiebok. En helt vanlig dag som alla andra, kanske lite mera mörkgrå bara. Det blir en lätt melankolisk stämning när det bara är grått och blött ute.

Det utlovade åskovädret sken med sin frånvaro, men en mycket gråtrist söndag blev det ändock. Och Akilles fick jobba på töm på banan. Det var roligt, har inte blivit särskilt mycket ridbana på sistone. Eller, med handen på hjärtat, så blir det faktiskt sällan "mycket ridbana". Det är ofta så mycket trevligare att rida ut! Hur som helst så jobbades det med ställning, både rakställning och höger/vänster. Akilles var duktig, lite småbus som vanligt men merparten av passet var till belåtenhet.

Efter passet så fick Akilles, för vanlighetens skull, beta kring stallet. Har ni sett den där reklamen, för linser, där det är ett blinkande öga. Som blir två blinkande ögon, som blir fyra blinkande ögon. Så är det med sniglarna på stallet. Det är som att varje snigel delar sig i två över natten, så att det alltid är dubbelt så många sniglar som dagen innan. Matte hörde ett misstänkt krasch-ljud under foten när hon gick över gräset för att låta Akilles beta. Suck.

En bild från september -08, en betydligt soligare dag.

Ibland är vildmarken inte långt borta. Och det är inte bara sniglar som trivs i faggorna. Det visade sig med all önskvärd tydlighet under fredagens tilltänkta skritt-tur. 

Planen var ju, som ni kanske minns, att släppa Akilles på bete under fredagen. Tyvärr så hann inte markägaren färdigställa hagen innan helgen, så det får skjutas på litegrann. Fast då löpsedlarna basunerar ut att "Norrland skall drabbas av åsk- och regnoväder i helgen" så kanske det var lika bra? Och dessutom, eftersom det bara är 3 hästar i stallet nu och en av dem ska iväg och tävla, så hade det blivit bekymmersamt ifall Akilles också försvunnit. För det går ju inte att lämna en stackare ensam. Inget ont som inte har något gott med sig, alltså.

Så, fredag kväll bestämde matte sig för att ta en skrittrunda i skogen. Det var rätt soligt och skönt, och eftersom Akilles nyligen blivit barfota så kändes det som ett perfekt upplägg. Samma väg som i onsdags, var tanken. Akilles tittade lite extra noggrannt på stället där cykeln låg sist, men traskade på när han såg att kusten var klar. Men inte långt senare känner matte hur Akilles spänner sig, och hinner precis tänka "är det en älg?" innan hon ser något mörkt springa bakom lövverken kanske 20 meter framför. Det var definitivt ingen människa, och ingen hund. Antingen var det en mycket mörk och kraftig fjolårskalv. Eller, en björn. Varesig matte eller Akilles kände någon lust att undersöka saken närmare, utan vände om och skyndade tillbaka samma väg. Akilles trumpetade så att det ekade mellan träden, och matte såg sig konstant över axel för att se så att inte älg-björnen förföljde. För att inte promenaden skulle vara så kort, och för att lugna ner A, så styrde matte bort bort byavägen.

Vad det än var så var det av en helt annan kaliber än någon annan fara Akilles stött på tidigare. Normalt sett så har han lugnat ner sig inom en minut efter faran är över, men denna gång så varvade han inte ner helt förrän han åter igen var hemma och fick gå ut och beta runt stallet. Han utförde en blandning av powerwalk och taktade hela vägen, om än det förstås blev liiiite bättre. Det som känns skönt i det hela är att Akilles ändå lyssnar på matte, även i kritiskt läge. Det är inte "rädda sig den som räddas kan" - vilket hade kunnat vara väldigt otrevligt. Vem vill bli avkastad mitt framför en arg älg-björn?



Snigelbekymret fortsätter för övrigt. Efter två kraschade sniglar önskar matte undvika en "tredje gången gillt". Så fredagens vattenfyllande kan närmast liknas vid en balettuppvisning. Matte måste ta sig över en plätt gräs, och upp för en liten kulle kantad av brännässlor för att slå på vattnet. Och sniglarna ligger överallt. Så för att inte trampa på en snigel måste matte alltså göra spagathopp mellan snigelfria ytor.

Mattes moster bor i Norge, där sniglarna heter snejler och är ungefär 10 gånger större än de nord-Norrländska. Efter en veckas skuttade mellan snejler i Norge frågade moster uppgivet "- Hur orkar du?". Lätt, tycker matte. Hellre hoppa än mosa. 

Två arter trivs alldeles outstanding bra på gården. Nämligen sniglar och brännässlor. För en djurvänsfundamentalist som matte kan det bli lite småjobbigt.

Idag, torsdag har Akilles fått tånaglarna putsade. Han ska få gå barfota bak under betet, och eftersom han har en ganska kort skoningsintervall på 6 veckor så hinner han komma hem ganska precis tills det är dax igen. Det gick fint att sko, Hovis hade med sig en adept som just utbildat sig klart till hovslagare. Eftersom Hovis själv bor ca. 30 mil bort så kommer adepten stå på "tappsko-jour" och även sko själv endel också. Tack och lov så blev det ingen piercing i höger skinka, eller någon annanstans, idag.


Efter skoningen fick Akilles beta i fållan mellan hagarna och stallet. Supergott! Matte tänkte fylla på vatten i hagen under tiden, men fick  problem när hon skulle ta sig ut till vattenslangen. Det var nämligen sniglar överallt. På en överblickbar yta av cirka 1x1 meter räknade matte till 33 sniglar i olika storlekar, och möjligtvis kan det ha varit ännu fler - sniglar är som ni kanske vet ena fenor på att kamouflera sig. Matte har en gång för inte så länge sedan råkat trampa på en snigel under vattenfyllandet, och lider än idag samvetskval. Så när hon, snigelräknandet till trots, ännu en gång hörde knastret av snigelhus under skon så svor hon en ramsa som innehöll såväl Hin Håle som platsen där han bor, och gick in för att hämta vatten i stallet istället.

Efter en mulen, kulen söndagsmorgon skingrade sig molnen precis när matte gav sig av mot stallet. Visst är det fantastiskt, så annorlunda världen ser ut i strålande sol? Söndagen bjöd på ett pass på ridbanan. Akilles visade upp sin allra bästa sida - var är papparazzifotograferna sådana gånger?!

De dagar som allt bara flyter på och faller på plats är väl för härliga? Mattes första plan var att jobba vidare med halterna, men det var ett gäng mycket påflugna flygfän på banan, och Akilles tyckte att de var rätt så besvärliga. Och matte vet att välja sina strider, så det blev några halter i början och slutet, övrig tid ägnades åt att jobba lösgörande på stora åttvolten. När Akilles är riktigt koncentrerad och avspänd så är han väldigt rund, matte tycker att det känns som att sitta på en boll - rund och låg framtill, höjd rygg och baken under. Sen har Akilles en mycket rund och behaglig galopp också, lite som en gunghäst uppåt/framåt. Dock måste matte skärpa till sig i fattningarna, för ibland glömmer hon bort att Akilles faktiskt inte är såå mycket bäbis längre..  Han fattar galoppen nästan ögonblickligen, så det är dags att höja ribban. 

Efter ridpasset mockade matte i vanlig ordning hagen, och Akilles, sin vana trogen, undersökte skottkärran minutiöst. Det måste ha varit stokiss i kärran nyligen, för Akilles tillbringade en lång stund med att nosa och flema. Tack och lov så är han inte fullt så tjejtokig som ifjol vid samma tid, då han sprängde hagen för att komma till brudarna.



Det har varit en mycket bra dag på alla sätt och vis. Matte och husse åkte och kollade på en husvisning av en hästgård mitt på dagen. "Här vill jag bo", sa matte. En renoverad västerbottensgård med 7 rum och kök, bubbelbad, bastu och badtunna.  Nybyggt stall med 3 boxar, och en superfin ridbana. Fast så länge hon inte får något av jobben hon ska, eller har, intervjuas för - eller såvida Akilles inte börjar bajsa guldtackor - så är gården bara en bal på slottet. För att tona ner gårdens härlighet så kan nämnas att det är ganska lång väg in till stan, dryga 2.5 mil varav rätt mycket krokig och dålig väg, vilket hade inneburit mycket pendlingstid varje dag. Dessutom vill matte ha några fler boxar, helst 5-6 stycken. Och stallet saknade bra kringutrymmen för hö, spån mm. Men det var roligt att titta! Som kronan på söndagens verk bestod middagen av tacos, med jordgubbsglass till efterrätt. Mums!   

Idag, lördag, tog matte och husse hundarna med sig och åkte ut till husses arbetsplats för att göra två flugor på smällen - rasta hundarna och dokumentationsfota ett och annat å jobbets vägnar. Sedan följde husse med till stallet och fotade när matte rastade Akilles.

På den tiden mattes Änglahäst var skadad följde husse med till stallet nästan varje dag i flera månader. I goda tider följer han inte med lika villigt, utan brukar hellre roa sig på egen hand. Men han har ändå en stall-rutin: han packar höet, fyller vatten och sedan borstar han Akilles under tiden matte mockar. Ibland undrar matte om inte husse skulle ha blivit frisör istället för ingenjör, för han är mycket nogrann med Akilles frisyr. Manen ska ligga på en sida, och kammas ordentligt. Luggen fick en tjusig snedbena, som dock var ett minne blott så snart Akilles hade ruskat på huvudet. Akilles och husse har samma sorts hår; svart, tjockt nog att räcka till två och väldigt ostyrigt.



Dagens motionspass blev en skogstur på töm och en övning i tålamod. Akilles har en ny ovana, nämligen att inte stå stilla när han ombeds. Eftersom den enklaste förklaringen ofta är den rätta så gissar matte att det beror på överskottsenergi från att inte få motionera fullt ut än. En häst som Akilles, som vill jobba sig svettig helst varje dag, tycker att "igångsättning" är ett himla dumt påfund. Men, eftersom matte har den underliga uppfattningen att hästar ska stå stilla när de blir tillsagda att stå stilla så bestämde hon sig för att kväva ovanan i sin linda och tränade tråkiga halter en stor del av passet. Akilles försökte det mesta, för han är en mycket klipsk herre. Han provade gå framåt. Han provade gå bakåt. Han provade gå åt sidorna. Och när inget hjälpte, provade han gå uppåt. Trägen vinner, heter det ju, och matte är en trägen typ. Så det blev hyfsade halter till sist. Akilles blir inte trött i kroppen i första taget, men däremot i knoppen: han frustade och pustade en hel del när poletten började ramla ner. Duktig kille!

Vi lyckas nästan alltid möta något läskigt på våra turer, så även idag.

Ni vet den där myspysiga lördagsturen som refererades till i förra inlägget? En sån där tur där solen skiner, matte sitter i kortärmat med långa tyglar och dinglar med benen? Och Akilles lunkar på? Tänk er raka motsatsen så har ni onsdagens tur!

Stormgudarna tog kafferast och ösregnet gav med sig, om än himlen var grå och det blåste ordentligt.
Redan under borstningen inför turen anade matte ugglor i mössan. Akilles försökte invagga i falsk trygghet och halvsov - det brukar innebära lugnet före stormen. Mycket riktigt, det var ett laddat ekipage som lämnade stallplanen för att bege sig ut samma runda som i lördags.

Ett litet stycke in på favorit-skogsvägen finns ett suspekt lerigt parti där det, enligt Akilles, bor minst ett träsktroll. Men det gick bra att ta sig förbi, även om det blev i någon sorts krabbgång. Turen fortsatte, och inte långt senare hördes konstiga ljud inifrån skogen. Vad som strax uppenbarade sig var människan vs. naturen: på bara 3 arbetsdagar har vår fina skogsväg förstörts till förmån för skogsavverkning! Inte nog med att vägen har körts sönder, det lurade även underliga maskiner bakom praktiskt taget varje krök. För att inte tala om timmertravar! Akilles tycker att en ensam timmertrave är läskig, så tänk er då i plural..

Nåja, det blev inte den lugna tur som matte hoppats på. Men det blev en väldigt bra miljöträning. Om det stämmer att hästar tänker i tavlor, så hade någon bytt ut vår tavla mot en karikatyr. Huvudsaken är att Akilles tillsist travade på med bjudning och slappnade av. Som sagt - det blir sällan som vi har tänkt oss.



(Matte tänkte ta med kameran och fota lite nya bilder, men husse hade kameran på jobbet. Så då bjuder vi på en bild från samma tid ifjol.)

Efter nästan 1½ års fodervärdskap så är Akilles numera mattes häst "på riktigt" sedan gårdagen.

Igår, tisdag, var vi på tömkörningstur runt byn och spanade in betet. Akilles lekte svan-arab när vi passerade några andra hästar, med svansen och halsen rakt upp i vädret. Och en lämplig, studsande skritt till det, såklart. Ett mindre vackert studsande blev det under travpartierna, då matte snarare klampar sig fram på tunga fötter än joggar med fjäderlätta steg. Men det är ett smidigt sätt att motionera både häst och människa!

Betet såg finfint ut, blir härligt med lite sommarlov. Eftersom Akilles punkterade skinkan i slutet av april, och stått i sjukhage 3 veckor, så blir det nog ingen (lång) helvila i sommar utan arbete på "halvtid" eller så under tiden han betar. För det är skönt för Akilles att strutta runt och bara vara, och skönt för matte att få vara ledig också.

  

I skrivandets stund öser regnet ner blandat med hagel. Den varma, sköna helgen med myspysig uteritt känns avlägsen, och matte överväger starkt att låta Akilles vila om inte ovädret ger med sig. Det finns visst dåliga väder.

Akilles af Pan är en halvblodsvallack i sina bästa år. Född år 2004 i Jönköping på Stuteri Petter Pan, och Umeå-bo sedan februari 2008. Hans matte har tänkt använda denna blogg som träningsdagbok, med vilket resultat återstår att se då matten är glömsk och hopplös på att föra dagböcker.